Jag har sällan varit riktigt nöjd med livet. Det har alltid varit någonting som har saknats, något behov som skulle fyllas upp. Till nu.

Nu är jag riktigt nöjd med livet. (Det går ju upp och ner men överlag!) Jag är nöjd med det jag har, jag är snart färdig med utbildningen, jag ska få jobba på ett awesome jobb i sommar, jag ska få komma på arbetsintervju, jag har min första egna bil, jag har min fantastiska Joel som nu både har körkort och jobb och vi ska snart få flytta till vår första gemensamma lägenhet! Vad har man då och klaga på förutom dammråttorna under sängen? Mycket tror jag har att göra med att han är så nöjd med livet, han tar det piano och stressar inte in i framtiden.

Men frågan som fyllde mina tankar för några dagar sen är, är det positivt eller negativt att vara nöjd med livet?

Den första tanken är självklart (i alla fall i mitt fall) JA, klart det är positivt! Men när man börjar gräva lite i det då? Är det lätt att man stannar av när man är nöjd? Man tar sig inte längre framåt, man har inte längre behovet av att göra vissa saker.

Min främsta tanke är det med att starta en familj. Med en karl som är nöjd med tillvaron som den är och inte har något intresse av barn har jag fått acceptera att vi inte kommer få barn på ett tag. Den känslan var väldigt tung väldigt länge. Men samtidigt har vi det ju bra som vi har det. Jag är nöjd ändå. Hur skulle livet vara med ett barn? Skulle jag vara lika nöjd med tillvaron? Då man inte längre kan komma och gå som man vill, göra precis vad man vill, inte längre ha tid varken för sig själv eller för oss två. Skulle vi tappa varandra och det vi har idag?

Ja, frågorna är många. Tiden får väl ge svar på dom, som alltid annars.

Vad tycker Ni? Är det positivt eller negativt att vara nöjd med livet?



(Bildkälla: weheartit)
K O M M E N T E R A (3)
Vardag f i n a e v e l i n a s l i v . b l o g g . s e